Möta sjukdom och lidande!
Jag har valt att förmedla en mycket fin historia som är sann baserad och skriven av Lars Björklund
- Jag vill tala med dig för att du är präst, men jag vill att du ska veta att jag tror inte på Gud, men just nu är jag vansinnigt arg på honom, sa mamman vars dotter var svårt sjuk och döende. Prästen Lars Björklund berättar om möten där närvaron är minst lika viktig som att kunna ge svar.
En gång när jag arbetade som sjukhuspräst på barnsjukhuset i Uppsala blev jag kallad till en nioårig flicka som ville prata med sjukhusprästen.
Hennes fråga löd:
- Vad menar Gud med att barn blir sjuka? Själv var hon svårt sjuk i cancer och kämpade med svåra behandlingar.
Jag vågade svara:
- Jag vet inte, hur tror du?
Här ser vi att denna flicka inte visste något om Religionen och Prästen Lars Björklund kunde inte besvara hennes frågor väl.
Lars fortsatte :
Vi fick god kontakt och träffades flera gånger. Jag minns att resultatet av våra samtal blev att vi enades om att Gud i alla fall var på läkarnas sida. På det godas sida i kampen mot det som bryter ner och förstör.
När jag mötte hennes fråga stod jag inför valet att försöka hitta ett svar eller att försöka möta henne där hon var.
Är Gud den som botar alla sjuka?
Ändå måste vi ibland fundera över hur vi föreställer oss Gud. Är Gud den som kan bota alla sjuka och förhindra alla katastrofer men väljer av någon anledning att låta bli? Eller pågår det i skapelsen en kamp mellan ont och gott som en gång Gud ska vinna men än så länge har det inte hänt?
Den senare tanken finns i bibeltexterna. Och i den kampen har vi en uppgift att kämpa för godhet var vi än befinner oss.
Det onda finns och Gud har inte vunnit seger. I alla fall inte den slutgiltiga segern.
Det betyder att tanken på Guds allsmäktighet inte kan tolkas så att Gud har all makt utan så att Gud en dag ska vinna över all ondska.
Under tiden är vi människor hänvisade till en verklighet som kräver vårt ansvar. I mötet med den som har det svårt har vi uppgiften att vara nära. I mötet med lidande har vi uppgiften att försöka lindra. Vi är Guds medarbetare och kampen mot det onda är vår viktigaste uppgift.
Gud är där människan är
Jag tänker mig att Gud är där människan är. På det sättet att det inte finns någon plats i människolivet främmande för Gud. En av de viktigaste bibeltexterna för mig är därför psaltarpsalm 139. Där beskrivs Gud som den som är där jag är. Det står att även om jag bosätter mig ytterst i havet eller bäddar åt mig i dödsriket är Gud där.
Det ger mig en Gudsbild som blir till tröst.
I Johannes första brev står det i kapitel 4: Ingen har någonsin sett Gud, men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss.
Ingen bild av Gud säger allt om Gud. Det betyder för mig att Gud är mer än mina föreställningar om Gud. Det betyder att det vi lär oss om Gud delvis är något som människor har hittat på för att försöka förstå Gud.
Om någon frågar mig så här:
- Tror du på Gud? brukar jag innan jag svarar, fråga:
- Hur ser din Gud ut.
Om den som frågar tänker sig Gud som en gubbe med långt skägg SVARAR jag nej.
Om den som frågar säger att Gud kan bota alla sjuka säger jag också nej. Om den som frågar säger att Gud är kärleken kan jag säga ja, jag tror på Gud. Kärleken är den största makten men kan inte göra allt. Men den kan finnas i allt. Jesus är för mig den tydligaste berättelsen om att Gud är kärlek. Jesus kunde bota, han kunde förlåta synder, men det som gjorde honom till Messias var hans kärlek till alla, också till dem som gjorde honom ont.
Inför de svåraste frågorna är det nog viktigt att vi först och främst vågar ställa frågorna. Sedan att vi ger varandra rätt att fråga och sedan att vi vågar möta varandra också när vi inte kan svara. Det är inte i svaret Gud blir synlig utan i kärlekshandlingen. I mötet.
Den sista berättelsen jag tänker på är en mamma som kom till mig och sa:
(Till historien hör att hennes dotter på fyra år var svårt sjuk och snart skulle dö)
- Jag vill tala med dig för att du är präst, men jag vill att du ska veta att jag tror inte på Gud, men just nu är jag vansinnigt arg på honom.
Hon var arg och kunde rikta den vreden mot Gud. Jag vill säga att det är tillåtet, Vi får vara arga på Gud. Bråka med honom. Fråga vad han menar, osv. Vi ska inte bara finna oss i tanken att Gud alltid vet bäst. En kärleksrelation tål vreden.
Du får vara arg på Gud. Gud överger dig inte ändå. Snarare kan ni komma närmare varandra.
En väldigt fin berättelse och som förklarar väldigt mycket när en Mamma vars till en dotter som är jätte sjuk, hur hon uttrycker sin ilska på Gud.
- Jag vill tala med dig för att du är präst, men jag vill att du ska veta att jag tror inte på Gud, men just nu är jag vansinnigt arg på honom, sa mamman vars dotter var svårt sjuk och döende. Prästen Lars Björklund berättar om möten där närvaron är minst lika viktig som att kunna ge svar.
En gång när jag arbetade som sjukhuspräst på barnsjukhuset i Uppsala blev jag kallad till en nioårig flicka som ville prata med sjukhusprästen.
Hennes fråga löd:
- Vad menar Gud med att barn blir sjuka? Själv var hon svårt sjuk i cancer och kämpade med svåra behandlingar.
Jag vågade svara:
- Jag vet inte, hur tror du?
Här ser vi att denna flicka inte visste något om Religionen och Prästen Lars Björklund kunde inte besvara hennes frågor väl.
Lars fortsatte :
Vi fick god kontakt och träffades flera gånger. Jag minns att resultatet av våra samtal blev att vi enades om att Gud i alla fall var på läkarnas sida. På det godas sida i kampen mot det som bryter ner och förstör.
När jag mötte hennes fråga stod jag inför valet att försöka hitta ett svar eller att försöka möta henne där hon var.
Är Gud den som botar alla sjuka?
Ändå måste vi ibland fundera över hur vi föreställer oss Gud. Är Gud den som kan bota alla sjuka och förhindra alla katastrofer men väljer av någon anledning att låta bli? Eller pågår det i skapelsen en kamp mellan ont och gott som en gång Gud ska vinna men än så länge har det inte hänt?
Den senare tanken finns i bibeltexterna. Och i den kampen har vi en uppgift att kämpa för godhet var vi än befinner oss.
Det onda finns och Gud har inte vunnit seger. I alla fall inte den slutgiltiga segern.
Det betyder att tanken på Guds allsmäktighet inte kan tolkas så att Gud har all makt utan så att Gud en dag ska vinna över all ondska.
Under tiden är vi människor hänvisade till en verklighet som kräver vårt ansvar. I mötet med den som har det svårt har vi uppgiften att vara nära. I mötet med lidande har vi uppgiften att försöka lindra. Vi är Guds medarbetare och kampen mot det onda är vår viktigaste uppgift.
Gud är där människan är
Jag tänker mig att Gud är där människan är. På det sättet att det inte finns någon plats i människolivet främmande för Gud. En av de viktigaste bibeltexterna för mig är därför psaltarpsalm 139. Där beskrivs Gud som den som är där jag är. Det står att även om jag bosätter mig ytterst i havet eller bäddar åt mig i dödsriket är Gud där.
Det ger mig en Gudsbild som blir till tröst.
I Johannes första brev står det i kapitel 4: Ingen har någonsin sett Gud, men om vi älskar varandra är Gud alltid i oss.
Ingen bild av Gud säger allt om Gud. Det betyder för mig att Gud är mer än mina föreställningar om Gud. Det betyder att det vi lär oss om Gud delvis är något som människor har hittat på för att försöka förstå Gud.
Om någon frågar mig så här:
- Tror du på Gud? brukar jag innan jag svarar, fråga:
- Hur ser din Gud ut.
Om den som frågar tänker sig Gud som en gubbe med långt skägg SVARAR jag nej.
Om den som frågar säger att Gud kan bota alla sjuka säger jag också nej. Om den som frågar säger att Gud är kärleken kan jag säga ja, jag tror på Gud. Kärleken är den största makten men kan inte göra allt. Men den kan finnas i allt. Jesus är för mig den tydligaste berättelsen om att Gud är kärlek. Jesus kunde bota, han kunde förlåta synder, men det som gjorde honom till Messias var hans kärlek till alla, också till dem som gjorde honom ont.
Inför de svåraste frågorna är det nog viktigt att vi först och främst vågar ställa frågorna. Sedan att vi ger varandra rätt att fråga och sedan att vi vågar möta varandra också när vi inte kan svara. Det är inte i svaret Gud blir synlig utan i kärlekshandlingen. I mötet.
Den sista berättelsen jag tänker på är en mamma som kom till mig och sa:
(Till historien hör att hennes dotter på fyra år var svårt sjuk och snart skulle dö)
- Jag vill tala med dig för att du är präst, men jag vill att du ska veta att jag tror inte på Gud, men just nu är jag vansinnigt arg på honom.
Hon var arg och kunde rikta den vreden mot Gud. Jag vill säga att det är tillåtet, Vi får vara arga på Gud. Bråka med honom. Fråga vad han menar, osv. Vi ska inte bara finna oss i tanken att Gud alltid vet bäst. En kärleksrelation tål vreden.
Du får vara arg på Gud. Gud överger dig inte ändå. Snarare kan ni komma närmare varandra.
En väldigt fin berättelse och som förklarar väldigt mycket när en Mamma vars till en dotter som är jätte sjuk, hur hon uttrycker sin ilska på Gud.
Kommentarer
Trackback
